Det var riktigt många år sedan jag hörde talas om BARF första gången. Då av en uppfödare som utfodrede alla sina hundar på det sättet. Jag var nog, som de allra flesta tror ja, ganska skeptisk faktiskt. Hur sjutton vet man att de får i sig vad de behöver liksom…! Har sedan genom åren stött på BARF i olika sammanhang och så småningom blivit mer och mer positiv. I flera år har jag insett att det är det absolut bästa man kan ge sina hundar (och andra djur). Jag har själv inte ätit kolhydrater (nåväl, nästan inte ätit kolhydrater…) på över 4 år. Har letat febrilt efter hundmat (torrfoder och färskfoder) med så lite kolisar i som möjligt.

Trots det har det tagit mig ända till nu (några månader sedan) att ta steget fullt ut och börja ge hundarna vad de faktiskt är gjorda för .

Jag var hjärntvättad av "De bra torrfodermärkena" och gav Royal Canin och övergick sedan till Hill´s, jag fastnade för att det var veterinärrekommenderat. Hade lightfoder åt mina feta 8-kilos katter och hamnade på något forum där jag propagerade för det fodret, någon började prata om blötfoder och jag reagerade på det där med magnesium och tandsten som alla andra utan koll, och till sist var det någon som sa "Men BARF, det kan du ju inte säga är dåligt".

Jag blev nyfiken, kollade upp vad det var och jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Klart de skulle äta BARF! Tanken hade dessutom slagit mig när jag utfodrade djuren i skolan, där varje djur fick artanpassad mat, men deras katter fick (av någon aledning torrfoder). När jag hörde om BARF kände jag bara att "men shit, det är ju till och med genomförbart!". Sen dess har man varit frälst..

Jag läste om BARF för fösta gången för 13 år sedan. Jag hade köpt min första dator och på internet fanns mkt information. Då hittade jag inga svenska sidor om Barf. Jag tyckte att det verkade vettigt, men vågade ändå inte utfodra på det sättet själv. Var ju rädd för F-benen, samt att hundarna och katterna inte skulle få i sig allt de behövde. Men jag köpte i alla fall Billinghurst böcker och började läsa. När Jipotimas kom ut med sin bok köpte jag den. Jag gick med i NordBarf-listan när den startade.
För fem år sedan, kände jag mig mogen att börja barfa katterna. Jag märkte ganska snabbt hur mkt bättre de mådde. Pälsarna blev mkt finare och katterna fällde knappt. Jag gjorde röror som jag frös ner i portionsförpackningar. Detta var dock lite bökigt, tyckte jag, så efter ett tag började jag ge större köttbitar, hela hjärtan och hel lever.
Att jag inte började barfa hundarna då också berodde på att jag inte kunde komma på  var jag skulle få tag på så stora mängde kött till överkomligt pris. De fick dock lite kycklingvingar och andra stora ben i bland.
Men för fyra år sedan, började jag barfa hundarna också. Så nu går alla djuren på barf.

Det var ungefär 10 år sedan och jag började egentligen att söka efter information om BARF för att jag ställde mig starkt kritisk till det. Jag ville även hitta vettig, ekologiskt kattmat men det visade sig svårt. Jag läste jättemycket. Jag har läst jättemycket som är skit rent ut sagt men även hittat många guldkorn. Jag kom även i kontakt med en amerikansk veterinär som var till mycket bra hjälp.

Sedan kan man säga att jag övertalade mig själv och jag började först med att koka egen kattmat (koka kyckling, grönsaker, blanda i vitaminer, blodpulver you name it) men till slut blev det BARF. Så himla skönt. Kokad mat var tidskrävande att göra och inte särskilt poppis hos katterna.

Jag har vetat om barf länge, minns inte ens när jag hörde om det första gången. Jag har inte vågat börja för att jag varit orolig att jag inte vet om de får i sig allt de behöver.

Men jag började barfa för ca 9 månader sedan, och det blev rätt pang på då min afghan tröttnar på allt som han äter i mer än 2-3 dagar (rekordet var 14 dagar när jag gick över till nordic färskfoder från torrfoder). Han vägde alldeles för lite, eftersom han åt enbart för att överleva. Så jag hade inte riktigt tid med att studera under lång tid, utan det fick bli efter hand och det har fungerat bra det med :) Har fått många tips och råd här på forumet, annars hade det nog aldrig gått. Jamaal är nu en ståtlig afghan-hane som väger så mycket som han ska, och han tycker (för det mesta) om sin mat.

Jag började med BARF 1988 då jag skaffade mig min första iller. Då fanns det inga kommersiella foder för iller på marknaden och alternativet var att ge kattfoder istället vilket iofs tycktes fungera rätt bra (men det finns stora problem med både iller-och kattfoder till iller). Men för mig kändes det självklart redan från början att illrarna skulle ha något mer naturligt. Så jag satte ihop en diet baserad på studier om vad vildiller äter. Har använt ungefär samma diet i 22 år nu och i många generationer illrar (jag föder upp), och det har fungerat mycket bra.

#6

Lite OT men jag har undrat så länge, hur gammal brukar en iller på BARF bli i genomsnitt?

Livslängden beror ju på många fler faktorer än bara dieten, men en väl sammansatt diet hjälper naturligtvis till att ge bra förutsättningar för att uppnå individens genetiska potential. Vad den genetiska potentialen är kan dock variera en hel del.

Det går med andra ord inte att sätta någon sorts allmängiltigt genomsnitt på hur gammal en barfad iller blir.

Mina illrar brukar ligga på ett genomsnitt av ca 8-9 år och det är för det mesta friska år. En sammanställning på de illrar jag haft själv som dött kan du se här. De illrar jag har sålt är ca 80 stycken valpar, och genomsnittet på dem ligger också på 8-9 år trots att nästan alla varit torrfoder-utfodrade.

En påtaglig skillnad har dock varit att de som äter torrfoder har åldrats betydligt tidigare och mer påtagligt och blivit skröpligare än de som ätit barf. De barfade har varit avsevärt mycket fräschare och sundare i utseendet. Nästan en dramatisk skillnad faktiskt.